Marcus Dunberg

Helgens tips:

An Education hade svensk premiär idag. Se den i helgen och bli lite lyckligare. Det är en perfekt film.

Written on February 5, 2010 at 22:45, by Marcus Dunberg

Det är dags att resa sig upp för rätten att sitta ner!

Nu drar jag igång mitt livs första kampanj. Jag hoppas att många av er ansluter och att vi tillsammans kan skapa förändring.

Saken gäller följande:

Jag är 194 cm lång. Till och med kortare flygsträckor i ett standardsäte i ekonomiklass, oavsett flygbolag, är en plåga. Längre sträckor är rent av inhumant med krämpor och kraftigt nedsatt blodcirkulation. Således försöker jag alltid få ett säte vid nödutgång, alternativt annan plats där utrymmet är generösare.

Jag förstår att man som flygresenär får vad man betalar för. Jag förstår också att SAS inte alltid har möjlighet att tillgodose Marcus Dunbergs personliga önskemål, men när jag vid incheckningen får beskedet att platserna vid nödutgången är upptagna, för att senare upptäcka att SAS har placerat personer där som är 10, 20, 30 eller till och med 40 centimeter kortare än jag är – ja, då tycker jag nog att min irritation är befogad.

En förmildrande (eller till och med acceptabel) omständighet är om dessa passagerare har Gold-status i Eurobonus-programmet (jag är själv stabil Silver-medlem sedan 9 år tillbaka). Trogna resenärer ska givetvis premieras. Jag har flera gånger frågat kabinpersonal och även passagerarna själva: Inte vid ett enda tillfälle har de varit SAS EuroBonus Gold-medlemmar, utan det har rört sig om så kallade sällanresenärer – kortväxta sällanresenärer – som slumpmässigt tilldelats dessa platser. Inte bara är jag alltså längre än dem, jag är också en trognare och viktigare kund för SAS.

Jag tycker att det är en absolut självklarhet att långa personer som jag själv ska ha företräde till sätena med extra benutrymme. Flybolagen har under flera års tid specialbehandlat extremt överviktiga personer som behöver två (!) säten. Över 1.90 cm borde ge direktkvalificering till platser med extra utrymme. Det är dessutom en enkel operation från SAS sida att reservera platser för långa personer och sedan kontrollera längden i passet vid incheckningen (mitt pass anger 194 cm). Jag kräver inte absolut rättvisa, bara att SAS har lite koll på vilka personer som placeras var.

Jag kommer inom kort att skriva ett brev till SAS. Om du är lång och tycker att mitt resonemang är logiskt och på något sätt vill hjälpa till att föra fram den här frågan är jag mycket tacksam. Du är välkommen att kontakta mig med idéer och uppslag på marcus.dunberg@gmail.com. Som en del i kampanjverksamheten planerar jag också att starta en Facebook-grupp – vill du hjälpa till med detta – hör av dig.

Det är dags att resa sig upp för rätten att sitta ner!

Written on February 5, 2010 at 17:33, by Marcus Dunberg

Home & Abroad

Var bortrest. Var här:

Written on February 5, 2010 at 16:25, by Marcus Dunberg

Dagens tanke:

När jag bläddrar i Architectual Digest känns det som jag bor i Port au Prince.

Written on February 5, 2010 at 16:21, by Marcus Dunberg

Sorry…

Har varit på resande fot. Snart tillbaka. Tack för visat tålamod. // Marcus

Written on February 4, 2010 at 16:27, by Marcus Dunberg

Ett gille som killar gillar!

Wasahofs fuktiga vinkällare, levande ljus, en pava whisky på bordet. Ett gille som killar gillar! Och stort tack till servitören Fredrik Grahn som alltid fanns där, precis när man behövde honom.

Written on January 29, 2010 at 9:27, by Marcus Dunberg

Facebook och offentligheten

Min vän Björn af Kleen är sedan någon vecka tillbaka åter i blåsväder. Nu gäller saken att han (af Kleen) i en Expressen-recension av tv-programmet Landet brunsås publicerat Facebook-kommentarer, utan att först ha tillfrågat källan – i det här fallet en annan journalist, Sydsvenskans Anna Hellsten

Jag hade glömt av den här diskussionen, men så i dagens DN intervjuas Gunilla Herlitz om gränsen för det privata och det offentliga. Lika bra att kasta sig in i debatten tänker jag.

Facebook är inte ett privat forum. Du – eller Anna Hellsten – behöver bara syna era respektive listor med “Friends” för att få detta bekräftat. Jag har 238 “Friends”. Jag vet knappt vilka hälften av dessa personer är. Med Facebook-mått är 238 ändå lite. Många har dubbelt eller tre gånger så många “Friends” vilket inte är samma sak som att ha 500 verkliga vänner som man kan anförtro sig åt. Ingen människa, inte ens Bill Clinton, har 500 vänner.

De allra flesta som är aktiva på Facebook är medvetna om detta och således skriver de vardagliga, och ofta helt ointressanta, kommentarer i stil med “nu snöar det”. Ingen skriver något som ens bär spår av allvar (och de få gånger som det händer vill jag sjunka genom jorden).

Att dela med sig av sina åsikter på Facebook i tron att de stannar där är både naivt och vårdslöst. Anna Hellsten som är en ung och nutidsorienterad människa är såklart medveten om detta, men när hennes åsikter om Landet brunsås hamnar på Expressens sidor väljer hon som försvarsstrategi att spela dum och ovetande.

Björn af Kleen borde dock ha tillfrågat Anna Hellsten före publiceringen. Inte för att det är hans skyldighet, utan för att det hade visat på taktkänsla och god ton. Då hade han dessutom sluppit den här debatten som jag förvisso inte tror gör af Kleens karriär någon större skada.

Written on January 28, 2010 at 13:36, by Marcus Dunberg

Sahlin vs Kirchner

Debacklet om Mona Sahlin får mig att tänka på Argentinas president, Cristina Kirchner, vars livsstil och konsumtionsvanor är så oförenliga med hennes politik att den där Louis Vuitton-väskan tynar bort i jämförelse.

Kirchner bär uteslutande plagg och accessoarer från europeiska modehus, ironiskt nog är Louis Vuitton favoriten. Men där Sahlin har en väska har Kirchner 100. Hon är inte heller blyg inför att visa upp diamanter stora som ping-pong-bollar, men hur denna lyxkonsumtion finansieras är oklart. Opinionen hävdar att paret Kirchner (mannen Nestor är ex-president) under deras gemensamma mandatperiod, olagligt, har tillförskansat sig tillgångar på flera miljarder dollar.

Det mest ironiska av allt är att Kirchners väljare finns i den stora medellösa massan (genomsnittsinkomsten i Argentina är 500 peso per månad, cirka 150 dollar). Skillnaden mellan dem och svenska sossar är att Kirchners väljare inte skulle känna igen en Louis Vuitton-väska, ens om Bernard Arnault ringde på dörren och lämnade över den.