Om min mamma i M Magazine

I Rosa Bandet-numret av M Magazine skrev jag om min mamma Monica som gick bort i bröstcancer 1982.

”Saknar du henne?”

Ingen fråga rörande min mammas för tidiga – alldeles för tidiga – bortgång är så förvirrande som detta ”saknar du henne.”

Svaret är ja. Och nej.

Ja, jag saknar, har alltid saknat, en moders ömhet, närhet och omtanke. I yngre år kunde vännernas relation med sina mammor väcka avund – också den delen av mor-och-son-relationen som innebar skarpa tillrättavisningar och oro. Uppfostrande kommentarer som kompisarna uppfattade som jobbigt tjat, innehöll för mig omtanke och kärlek. Jag saknade att ha en mamma som gnällde över att mitt hår var för långt eller som orligt låg vaken över att jag inte var hemma, trots att klockan hade passerat midnatt. Med en pappa bli det aldrig riktigt samma sak.

Relationen mellan en far och son är till naturen komplicerad. Det är skor som ska fyllas eller möjligheter som ska förvaltas och kärleksdemonstrationer som stannar vid en lekfull box på armen eller utökad veckopeng. Mycket kvävs i tystnad. Känslouttrycken stannar vid en klump i halsen eller vid en tår som aldrig faller från ögat. Man biter ihop.

Mor och son – eller far och dotter för den delen – är enklare. Mindre kravlöst och mer förlåtande och med större utrymme för fel, brister och kanske även för det som brukar kallas tonårigt sökande. I alla fall inbillar jag mig att det är så, men ta mig inte på orden. Jag saknar som sagt förstahandserfarenhet.

Och på samma gång: Nej, jag saknar inte min mamma. Jag kan inte sakna något som var mitt så flyktigt. Det känns som att jag hade henne till låns under vad som anses vara de viktigaste åren i en människas liv. Hon fanns där och gav mig en barndom som inte saknade någonting och för det är jag henne evigt tacksam. Sedan försvann hon. Inte plötsligt, utan sakta. Det var ett långsamt farväl. Cancern tog henne längre och längre bort. Konturerna blev över tiden allt suddigare för att slutligen lösas upp helt.

Sanningen är att jag aldrig lärde känna min mamma. Det finns minnesfragment, men ingen komplett bild. Jag minns inte hennes röst och hur mycket jag än fokuserar och koncentrerar mig, så förblir det tyst. Jag minns däremot hennes handleder som var tunna, precis som mina. Och hennes hår som jag också har ärvt. Tjockt som hästtagel.

Kampen mot bröstcancern innebar långa sjukhusvistelser. Hur länge denna färd med tvära kast mellan hopp och förtvivlan pågick vet jag inte. Vad jag däremot vet är att mamma ”somnade in för alltid” på Linköpings sjukhus den 14 december 1982.

Jag var sju år gammal och mamma, född den 3 november 1943, hade fem veckor tidigare fyllt 39 – visste hon att det skulle bli hennes sista födelsedag i livet? Vem vet. Mamma var för ung för att dö och jag var ung för att mista en mor. Vi hade båda fel ålder. Och andra sidan är det aldrig rätt tid att dö – åtminstone inte i cancer.

Hur var hon då, min mamma Monica? Hur såg hennes drömmar ut? Hur beskrev vännerna henne när hon inte kunde höra? Vad var hennes styrkor och svagheter? Vad tyckte hon om att äta? Vänta, det minns jag! Hon gillade Daim. Eller var det Ahlgrens Bilar? Den typen av spekulationer har jag ägnat många timmar åt. Jag kan visserligen fråga övriga familjemedlemmar, men det är tacksammare att fantisera ihop en person – en drömmamma.

Med risk för att fläcka bilden av min drömmamma gjorde jag en rundfrågning i släkten. Min mamma var omtyckt, omtänksam, humoristisk, ambitiös, generös, ”hon brydde sig om människor” och så var hon noga med kläder och utseende.

Hon var också en person som ställde höga krav på sig själv och omgivningen och kunde vara strikt eller till och med dömande. ”En moralkaka” sa min morbror, mammas lillebror. Och så fuskade hon tydligen i spel.

Låter som en härlig person. Jag tror att vi hade kommit bra överens och blivit riktigt goda vänner. Flera av karaktärsdragen påminner mig om någon som jag känner mycket väl. Kanske är det inte bara min hårkvalité som bär mamma sigill.

Allt i livet är till låns: hälsa, pengar, skönhet, relationer och mammor. För vissa är lånetiden lång och för andra, som jag själv, blir tiden tillsammans kort.

Sedan 1982 när mamma gick bort har mycket hänt inom cancerforskningen. Fler kvinnor drabbas, men chansen att överleva är också större. Det betyder att fler söner, och döttrar, får möjligheten att lära känns sina mammor – och vice versa. Det är en underbar möjlighet, så utnyttja den!