Facebook och offentligheten

Min vän Björn af Kleen är sedan någon vecka tillbaka åter i blåsväder. Nu gäller saken att han (af Kleen) i en Expressen-recension av tv-programmet Landet brunsås publicerat Facebook-kommentarer, utan att först ha tillfrågat källan – i det här fallet en annan journalist, Sydsvenskans Anna Hellsten

Jag hade glömt av den här diskussionen, men så i dagens DN intervjuas Gunilla Herlitz om gränsen för det privata och det offentliga. Lika bra att kasta sig in i debatten tänker jag.

Facebook är inte ett privat forum. Du – eller Anna Hellsten – behöver bara syna era respektive listor med “Friends” för att få detta bekräftat. Jag har 238 “Friends”. Jag vet knappt vilka hälften av dessa personer är. Med Facebook-mått är 238 ändå lite. Många har dubbelt eller tre gånger så många “Friends” vilket inte är samma sak som att ha 500 verkliga vänner som man kan anförtro sig åt. Ingen människa, inte ens Bill Clinton, har 500 vänner.

De allra flesta som är aktiva på Facebook är medvetna om detta och således skriver de vardagliga, och ofta helt ointressanta, kommentarer i stil med “nu snöar det”. Ingen skriver något som ens bär spår av allvar (och de få gånger som det händer vill jag sjunka genom jorden).

Att dela med sig av sina åsikter på Facebook i tron att de stannar där är både naivt och vårdslöst. Anna Hellsten som är en ung och nutidsorienterad människa är såklart medveten om detta, men när hennes åsikter om Landet brunsås hamnar på Expressens sidor väljer hon som försvarsstrategi att spela dum och ovetande.

Björn af Kleen borde dock ha tillfrågat Anna Hellsten före publiceringen. Inte för att det är hans skyldighet, utan för att det hade visat på taktkänsla och god ton. Då hade han dessutom sluppit den här debatten som jag förvisso inte tror gör af Kleens karriär någon större skada.