Vid nergången till Karlaplans tunnelbanestation

I Tessinparken där jag bor finns en grupp män som spenderar dagarna precis vid nergången till Karlaplans tunnelbanestation.  ”A-lagare” skulle min pappa kalla dem. Ett ord som i sin ursprungsform beskriver lösdrivande småstadsalkisar som väsnas utanför Domus och urinerar så ogenerat att förbipasserande föräldrar måste hålla för ögonen på sina barn.

Individerna i Tesssinparken har fortfarande näsan ovanför vattenytan. De har bostad, lådvin är mer intressant än amfetamin och under kalla månader bär två av dem värmande Canada Goose-jackor med gott om praktiska fickor för buteljer och Travtidningen. Just detta med jackorna finner min argentinska flickvän oerhört fascinerande. Det cementerar hennes och omvärldens bild av Sverige som den obefläckade välfärdsstaten – till och med de utslagna har råd med jackor för 6.000 spänn. Och visst är det en märklig syn – har de verkligen gått till NK och köpt de där kanadensiska dunjackorna? Jag borde fråga, men det kan ju missuppfattas.

När jag passerar stinker det öl från kalla rökiga anderäker, men jag kan också känna doften av något annat – ett vanligt liv. Eller åtminstone ett liv som omvärlden och samhället kan acceptera och tolerera. Och det är precis det som gör bilden så deprimerande. De som redan sjunkit till botten är borta, men här fanns hoppet alldeles nyss. Det var i förrgår som de klev över tröskeln till det här livet, det som levs vid nergången till Karlaplans tunnelbanestation.